franfonstretpasommarvaders

Vid den här tiden för en vecka sen satt jag hemma hos Cretan. Så krossad och bakfull har jag nog aldrig varit tror jag. Festen dagen innan var jävligt lyckad och det kom mycket folk. Men det såg städat ut ändå dagen efter, det var alltså ingen partykalasdeluxefest. Det var så jävla skönt. Men angående det här inlägget. Trettio, fan vilken farlig siffra att fylla. Man ska ju vara stadgad, ha stabil ekonomi och barn vid det här laget enligt svenne banan statistiken. Inget av det har jag. Det är heller kanske inget jag fulländat strävar efter, stabilitet i livet överhuvudtaget är nånting jag är ute efter.

Men såhär sju dagar efteråt att ha fyllt trettio så känns det inte så fasligt längre. Jag är fortfarande den jag är, och nästan ingenting har förändrats. Fast förändring strävar jag efter så att jag inte fastnar kvar på samma ställe som jag är nu. Har väl börjat tänkt i andra banor osv. Visst suger livet jävligt hårt, men det suger ju desto mer man inte försöker. Det är lätt att gräva ner sig i skiten, men fy helvete vilken kamp det är att ta sig upp. Det är knappast möjligt känner jag ibland. Men nånting finns kvar inom mig, som gör att jag orkar. Just nu har det väl hjälpt till ganska mycket med en viss substans, men det är inget jag vill ha kvar dagligen hela livet. Jag vill tamigfan må bra nån gång utan nånting annat involererat. Bara vara glad. Det önskar jag.